Benskörhet är en underdiagnostiserad och underbehandlad sjukdom. Av det skälet har myndigheter i Sverige satt hög prioritet på att man ska utreda äldre patienter som fått en fraktur. Tyvärr finns det ett stort glapp mellan myndigheternas intention och hur verkligheten ser ut.
Benskörhet (osteoporos) är en åldersrelaterad sjukdom som, utöver lidandet hos den enskilda individen, har blivit ett stort samhällsproblem under senare årtionden i takt med den ökade livslängden. Det är en sjukdom som gör att man får ett skört skelett som i många fall inte klarar av sådant som ett friskt skelett normalt gör. Det kan innebära att man bryter sig eller får en fraktur om man till exempel ramlar från stående.
Det finns en rad olika faktorer som påverkar hur skelettet byggs upp och bryts ned. Dessa kan vara ärftliga, det vill säga om man har benskörhet i släkten eller bero på exempelvis omgivningsfaktorer, kost eller viss medicin.
Om man har haft ett benbrott (fraktur) efter menopausen, eller om man har benskörhet i släkten, framförallt en förälder eller syskon, är det signaler på att man skulle kunna vara i riskzonen.
– Är man rökare, fysiskt inaktiv, behandlats länge med kortisontabletter, får i sig för lite kalcium och D-vitamin via kosten, är underviktig samt haft få år som menstruerande, det vill säga med sen debut av menstruation och tidig menopaus, ska man dra öronen åt sig, förklarar Mattias Lorentzon, professor och överläkare i geriatrik vid Sahlgrenska Osteoporoscentrum.
Mattias Lorentzon
Överläkare & professor i Geriatrik Sahlgrenska Akademin
Göteborgs universitet
Foto: Privat
Allvarlig påverkan på livskvaliteten
Är man drabbad av benskörhet eller haft benbrott efter 60-årsåldern och inte utreds så är risken att drabbas av nya benbrott stor. Frakturer leder ofta till funktionsnedsättningar, speciellt frakturer i kota och höft. Detta kan leda till sämre självständighet, ibland med ett stort behov av hjälp.
– Vi vet att det finns en stor andel som behöver åtgärder, men trots det är det väldigt få i Sverige som får förebyggande insatser efter ett benbrott, berättar Mattias Lorentzon.
Personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp som mål
I Sverige finns det en gemensam syn på att benskörhet är något man ska utreda och behandla. Men även om intentionen finns så saknas tillräckliga resurser att göra det.
Det finns bra sätt att hitta riskindivider, framförallt genom att ha rutiner för osteoporosutredning av frakturpatienter och effektiva förebyggande åtgärder.
Dock har vården idag mycket olika förutsättningar och alla patienter får långtifrån en bra och likvärdig vård.
– Det är en alldeles för liten andel som man utreder och behandlar. Det skapar en ojämlikhet i vården, att de som tenderar att bli utredda och får behandling är de som själva är insatta i ämnet, medan de som inte är det blir utan hjälp, säger Mattias Lorentzon.
Tidigare i år gick SKR ut med målet att införa personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp. Det går ut på att man sätter hög prioritet på att alla över 50 år som drabbas av en fraktur ska utredas för osteoporos och att man behandlar och initierar andra preventiva insatser till dem som behöver det.
– Västra Götalandsregionen har stora utmaningar för att kunna klara det målet. Det saknas rutiner, personal som kan utreda och läkare som har tillräckligt mycket kunskap och kompetens inom området. Det har inte avsatts tillräckligt mycket resurser på det här för att kunna uppfylla kravet från SKR, menar Mattias Lorentzon.
Effektiva läkemedel och behandlingar finns redan
Många tror fortfarande att benskörhet är något som bara drabbar äldre människor och att det inte går att behandla. Idag finns det oerhört effektiva läkemedel som gör att man inte fortsätter tappa sin skelettäthet utan får en motsatt utveckling.
– Det finns väldigt potenta behandlingar och med dessa kan vi öka bentätheten och skelettstyrkan markant. I och med det kan vi faktiskt bota många patienter med benskörhet och avsevärt minska risken för nya benbrott, avslutar Mattias Lorentzon.